När han tar sig an Linköpingspubliken på lördagen, gör han det med oklanderlig sång och studsiga jämfotahopp. Killen som vann Melodifestivalen i år har under sommaren släppt sin första skiva med material skrivet av och för honom. Hans bakgrund heter ”Idol” och pojk-Saade-gruppen ”What’s up”.
Robin har blivit synonym med att smeta ut varje ton i sin sång till ett långdraget från-tårna-till-hårtopparna-wailande uttryck. Vi har lärt oss att ”You” sångmässigt inte har tre bokstäver, utan oändligt många fler, och i hans ”For the better” förstår vi att ”me” också är ett flerstavelseord.
På Stadsfesten lever han upp till varje förväntan om röstgymnastik och några till. Musiken har ett eftertryck och publiken följer villigt med i strofer och jämfotahopp. Men, medan Robin röstmässigt sätter varje ton, brister han i sitt scenuppträdande. Det är som att han vill vara tuffare än han och förväntan på honom är. Han gör hårdrockstecken, slänger ut vatten på åskådarna och kallar dem ”feta”. Och i det försvinner trovärdigheten och när sista röstutsmyckningen tystnat, blir bara frågan ”What’s up, Robin?” kvar.
Christina Öberg