Glödande trumspel från Japan

Denna kväll var det nog främst energin, tyngden och en sprakande scenisk show, som gjorde publiken lycklig. Yamato trummarna skapade ett tryck och en intensitet som närmast var att likna vid en rockkonsert.

Intressant nog var det helt utan elförstärkning. Trummorna var inte bara stora... de hade också ett ljud och en karaktär som satte sig i magen. Akustiskt var det ett märkligt fenomen, när väggar och golv började vibrera.

Japansk kultur som sagt, men inte riktigt i sin traditionella tappning. Det här är ett unikt scenprogram som för de stora scenerna har gjort sin egen mix av instrument och spelstilar, lekfullt och lättillgängligt.

Det äldre japanska uttrycket utmärks av det strama och återhållna. Det är ofta kraftfullt, men mycket sparsmakat. Här var det oftast fullt ös och en publiktillvänd underhållning med clownerier och tjusig koreografi. Kärnan i det här fysiska utspelet, den drivande pulsen och det höga tempot, kommer från det tunga taikotrumspelet (daiko). En stil som förknippas med manlig fysisk träning och sträng disciplin. Därför var det glädjande att i Yamatos version ingår flera kvinnor. Detta kändes modernt och samtida.

Det visuella är en stor del i denna show. Ljussättning och scenografi är skapad med fin känsla för helhet och balans. Samkörningen mellan musik och ljus är också imponerande.

Scenrummet erinrar om en helig plats. Ett tempelberg där gudar och andar lever. Så finns ju också i slagverksmusiken ett arv från både shamanistisk, andlig tradition och buddistisk tempelritual.

Lite bisarr blev "konserten" när man tog in stränginstrumenten koto och samisen. Här blev det effektsökeri och för mycket "hårdrock", där jag istället skulle önskat ett stort lugn och plats för kontemplation.

LARS H JONSSON