Någonstans var jag välvilligt inställd innan jag började lyssna på Agnetha Fältskogs nya platta. Jag hoppades att det skulle vara bra, att denna skygga världsstjärna skulle kliva fram och visa sina skills. Trots att åren har gått är hennes röst intakt. Den är fortfarande snygg, klar, mild och något distanserad.
Agnetha har ingen röst som bara knockar allt i sin väg. Men hon har förmågan att förgylla en snygg anrättning. Som i Abba där allt vilade på starka låtar och karaktäristiskt sound.
Det behövs ett bra team runt om för att Agnetha ska komma till sin fulla rätt.
Men jag sjunker ihop och skakar på huvudet.
Vet inte om Agnetha själv har handplockat låtskrivare och producent, eller om en obegåvad skivbolagsnisse fått mandatet. Hur som helst blir det bara fel.
Klåpare med flottiga fingrar har fått härja fritt i studion. Inte en ton, inte ett anslag, ingenting undgår den flötiga hinnans förbannelse.
Ängsligheten blir så stor att man inte ens litar på styrkorna i Agnethas röst. För säkerhets skull ska smörkniven bre över henne också.
Det slutar i någon slags sval skvalpande schlagerpop. Synd, det kunde ha blivit så mycket bättre.