Lambretta: The Fight
Universal
KOMMER NI IHÅG när Lambretta spelade så svängig powerpop att ni inte kunde göra annat än digga? Så var det i alla fall för mig när jag i smyg sjöng med till låtar som "Blow my fuses" och "Bimbo".
Jag behöver inte vara orolig att något liknande ska hända med någon av låtarna på "The Fight". All charm har försvunnit och kvar är bara en handfull malplacerade hårdrockriff.
Trummisen Anders Eliasson som stod för det mesta av låtskrivandet är inte längre med i bandet. Lösningen har blivit att ta in utomstående låtskrivare, anonyma människor med tuffa namn som Grizzly, Mack, Blade och Pardon. Jag får givetvis inte glömma hitmakaren Max Martin. Och genast förstår jag varför det numera låter så opersonligt och identitetslöst om Lambretta.
Det här är hantverkare som är ute efter en snygg och lättsåld produkt, några snygga riff som kan säljas som en ringsignal till kidsens mobiltelefoner. Varför skapa något unikt, när det är så mycket enklare att skapa något uniformt.
Vill Lambretta vara en anonym ljudkuliss i skvalradion är de definitivt på rätt spår. Men vill de bjuda på sig själva och erbjuda lyssnaren något som är unikt för just dem krävs det en omedelbar u-sväng för att bringa ekipaget i rätt riktning igen.