Sen ett par år tillbaka har Caesars inget slott längre, men de spelar fortfarande tidlös pop med sextiotalskänsla, möjligtvis med något mindre kantighet än förr. Har en viss mogenhet smugit sig in i materialet eller är det helt enkelt så att de skarpa kanterna försvinner i den stora låtsamling som överrumplar mig på gruppens senaste skiva?
Efter en längre bortovaro verkar bandet ha fallit i den välbesökta fällan "oj, vad kul att skriva musik ihop igen, vi skriver massvis med låtar, vi kan inte välja, vi tar med dem allihop". Vilket naturligtvis var ett misstag. Det finns få artister som klarar av att fylla ett dubbelalbum med låtar av toppklass och Caesars är tyvärr inte en av dem. Det finns några fartfyllda låtar på "Strawberry weed" som får mig att vicka på tårna av uppskattning men de försvinner i mängden av anonym midtempo. Behållningen efter genomlyssningen är bara en stor tomhet, 24 låtar och inte en enda som går att komma ihåg.