Men surgubben får väl ge sig på den punkten. Amanda Jensen gör en rätt bra skiva. Det låter lite Miss Li och kanske också lite Duffy. Framför allt har hon en helt egen röst som inte skäms för sig. Det är ofta jämnt och snyggt utan att vara så där överdrivet kommersiellt. Det finns motstånd, är inte alltid så välslipat. Kanske har det något att göra med att gamle Wannadies-hjälten Pär Wiksten finns på plats i produktionen.
Titelspåret är en riktig bröstvärmare. Min favorit tillsammans med kabaret-aktiga "Morning light". Det finns flera. Egentligen brister det bara när hon försöker vara bräcklig. Då känns det som dålig teater.