Han är tydlig med var han kommer ifrån. Och då tänker jag inte på Kisa. Nej var han kommer ifrån musikaliskt. Fredrik "Frallan" Jonsson stövlar bredbent in i ditt vardagsrum med Lundell på ena axeln, Winnerbäck på den andra och högt över allt svävar en ande med hälsningar från Asbury Park i New Jersey. När all dessa influenser har tagit sin plats blir det tyvärr ganska lite Fredrik Jonsson kvar.
Han sjunger innerligt, hittar hållfasta melodier och backas av lyhörda musiker som kan spela "The River" och "Promised land" med bakbundna armar. Det låter aldrig dåligt och den inledande "Varandras vackra vägar" är riktigt fin. Men det krävs mer för att göra sig en egen plats på denna proppfulla del av rockvärldens mittfält. När för många låtar drar iväg över 5 minuter utan att bli angelägna i sin hjärta-och-smärta-ambition då faller hela skivbygget under sin egen ambitiösa tyngd.