Än brinner elden

Bruce Springsteen

The Promise: The darkness on the edge of town story Columbia

Varje gång det är presidentval i USA åker någon svensk nyhetsreporter utanför stadsgränsen i Los Angeles, New York eller Washington och gör reportaget "så här lever den riktige amerikanen". Den här skivan är det reportaget, men på riktigt.

Efter tre album, slutar Bruce Springsteen på "Darkness on the edge of town" att berätta gatuskrönor och han slutar att drömma om vägar ut till det stora livet. Han låter till och med kärleken vila.

I stället skriver han om människorna runt omkring sig. Människorna han växt upp med i New Jersey. Fabrikernas människor. Trötta kroppar, tomma ögon och drömlösa ansikten. Han går från ungdomens gränslösa drömmar till det vuxna livets realitet. Måsten och begränsningar sätter upp sina pinnstaket i dessa sånger.

Året var 1978, det har gått tre år sedan succén med "Born to run", tre år av uppslitande rättstvister med managern Mike Appel och tre år av maniskt låtskrivande. Bruce Springsteen ska nu visa världen att han inte var en one hit wonder.

När han slutligen tar med sig sitt E Street Band in i studion och inspelningsbandaren börjar snurra spelas det till fingrar, öron och själar blödde.

Antalet låtar bara växer, 30, 40, 50, 60, ingen kan längre hålla räkningen men Springsteen blir aldrig nöjd. Han ska så långt in han någonsin kan i sin vision, om det så ska driva honom själv och alla runtomkring honom över kanten till vansinnets stup.

Allt detta skildras tydligt och klart i den film som Bruce Springsteens kompis Thom Zimny nu färdigställt. Tillsammans med en dubbelskiva av låtar som blev över från de där studiosessionerna bildar filmen ryggrad i den box som nu släpps runt hela projektet "Darkness on the edge of town".

Originalskivan är och förblir en milstolpe av stora refränger, hudlösa ballader och social realism - Bruce Springsteens största stund. Därför är det en höjdpunkt att få gå på djupet och förlora sig i detta mästerverk.

Men ganska snart uppstår en del betänkligheter i samvaron med den här boxen. Filmen om inspelningen fastnar i frågan hur och tar sig sällan till frågan varför.

Vi får återigen höra att detta är Bruce Springsteens första vuxna skiva, men vi får inte veta varför den blev det, varför just då, just där?

Varför var den 28 årige Springsteen plötsligt så besatt av att berätta om människorna runt omkring sig. Varför blev förhållandet till synd en så viktig del av skivans DNA?

På dubbelskivan "The Promise" samlas det som borde vara en skatt, 21 låtar som aldrig tog sig från rullband till vinyl, då 1978. Men - det är en ung, hungrig Bruce Springsteen samlad och filtrerad genom den mätte, stadiumfördärvade 60-årige Springsteens klåfingriga händer.

På ett tragiskt effektivt sätt har ommixning och nya instrumentpålägg slipat av kanterna och tagit en massa nerv och närvaro från dessa sånger.

Den stora behållningen i boxen blir i stället de livekonserter som bifogats från tiden efter "Darkness"-skivan. När de rullar på rutan, rinner det svett nerför tv:ns baksida. Och själv sitter man där stum och lycklig över elden som brinner i hjärtat på Bruce Springsteen, i hans bandmedlemmar och, inte minst, i hans sånger.