Att tonsätta de stora svenska 1900-talsdiktarna är frestande. Stor lyrik, tidlösa ämnen presenterade i klassisk form, tacksamma att använda i de flesta musikgenrer.
Ändå är det är en svår gren. Många är kallade, få är utvalda. När det gått några år glömmer publiken i de flesta fall musiken och återgår till att läsa dikterna.
Mest hållbart blir det där diktare och tonsättare samarbetat. Som Nils Ferlin och Lille Bror Söderlundh. Eller när tonsättningen sker i samma epok som när dikten skrevs. Hjalmar Gullbergs "Förklädd Gud" i Lars-Erik Larssons tonsättning är ett bra exempel på det.
Mer sällan lyckas tonsättare att placera gamla diktare i nuet. Men även här finns goda förebilder. Olle Adolphson lyckades på sin sista skiva få några texter av Harry Martinson att kännas som 90-talsvisor. Och Sofie Livebrants tonsättningar av Dan Andersson blev succéer i Sofia Karlssons insjungningar.
Pär Lagerkvist (1891-1974) har tonsatts tidigare. Gunnar de Frumeries romanser hade stor framgång på 40-talet. Denna höst ges två skivor ut med texter av vår Nobelpristagare. Bo Sundström (Bo Kaspers)och Frida Öhrn (Oh Laura!) står för den ena. Det jag hört från den skivan tar inte tag i mig, musiken glider förbi utan fäste.
Då är Linköpingsmusikern Anders Carlsson intressantare. Rösten har ett ganska kärvt uttryck. Det är en sångare som vill beröra snarare än underhålla. Detta projekt har han tålmodigt hållit fast vid i femton år. Bara det är värt respekt.
Anders Carlsson rör sig hemtamt mellan visa, rock och folkmusik. Jag gillar bäst när han och bandet tar ut svängarna, som i ångestmättade "Aldrig glömmer jag dig o liv" med sina suggestiva, skorrande klanger och sitt vassa gitarrsolo.
"Genom min själ" är lika lyckad. Den har snarlika stämningar, men här är gitarren effektivt ersatt med en sökande fiolstämma, signerad Lena Törnberg.
"Den väg du går allena" har fått en enkel melodi av psalmkaraktär som fungerar fint. Annars är det visorna som något faller ur ramen, flera av dem upplever jag som spänningslösa och anonyma och att de får Lagerkvists lyrik att liksom plattas ut.
Som helhet finns det ändå mycket att glädjas åt. En samling goda Linköpingsmusiker bidrar till det fina resultatet. Av dem vill jag lyfta fram Anders Landelius, vars slidespel på gitarr alltid är en fröjd att höra.