Jag erkänner: Stefan Sundströms hesa proggröst, brötiga scenspråk och generationstillhörighet har gjort honom till en kliché i mina ögon, en Ulf Lundell, en gubbe med framtiden bakom sig som hyllas av andra gubbar med framtiden bakom sig.
Mina fördomar raseras när hans verk framförs av andra. Med Miss Lis genomträngande ärlighet blir texterna om alkoholism och relationsvåld omöjliga att skaka av sig. Det här är ingen hyllningsplatta, utan några jämlikar som går i Sundströms riktning men trampar upp sina egna fotspår. Nu är jag nog mogen för Stefan själv också.