Ani DiFranco: Knuckle Down
Righteous Babe Records
NÄR ANI DIFRANCO i slutet av 90-talet gjorde sin första spelning i Sverige, på Studion i Stockholm, var hennes kommentar: "Det var länge sedan jag spelade på ett så litet ställe." Hemma i USA hade hon jobbat sig till en speciell status i det alternativa musiklivet. Genom att ständigt kuska från stad till stad, från spelning till spelning, med sin gitarr och sitt band byggde hon upp en allt större skara fans.
Hon satte ner foten i den amerikanska folkmusiktraditionen och krävde sin egen plats. Med sin feminism, antikommersialism, radikala look och sitt expressiva gitarrspel blev hennes stil titulerad folkpunk. Fast Ani DiFranco är ingen aggressiv person. Det vet alla som varit på någon av hennes konserter. Hon sprudlar av positiv energi och är laddad med en intelligent humor som ofta riktas mot hemlandets fel och brister. Precis som många av hennes texter.
Den nya skivan, "Knuckle Down", är hennes sjuttonde! Ganska många för en artist som inte tycker att något studioalbum är lika bra som hennes konserter. Alla skivor ges ut på hennes eget skivbolag. Ett ämne som är obligatorisk DiFranco-trivia.
En ung Ani DiFranco såg ingen poäng med att söka lyckan hos något girigt skivbolag. Hon ville ha full kontroll och i sin hemstad Buffalo betalade hon de 50 dollar som krävdes för att registrera ett företag. Det egna skivbolaget Righteous Babe har gett henne möjligheten att släppa minst en skiva om året. Tyvärr har det inte bara varit positivt.
Ani DiFrancos första skivor var i klassisk singer/songwriter stil. Sakta men säkert utvecklades arrangemangen och i mitten av 90-talet blommade hon ut. 1995 kom mästerverket "Not a pretty girl" och året efter den minst lika imponerande "Dilate".
På de skivorna hittade hon en perfekt symbios mellan finurligt snirkliga texter och spastiskt gitarrspel. Utan att tappa melodikänslan. Den har saknats på hennes senaste skivor som har varit överorkestrerade i en jämntjock rytmik som förvandlat livfull folkpunk till tråkig folkfunk.
På nya "Knuckle Down" är hon tillbaka på rätt köl. Arrangemangen är luftigare och mer distinkta. Hon har lagt sig till med en härligt countrydoftande grund. Ett perfekt Ani-sound som framför allt briljerar i avslutande ensamhetseposet "Recoil".
Texterna är mer lyriskt fundersamma än vanligt, som i underbara "Studying stones". Ani DiFrancos ilska har blivit existentiell och fundersam. De tydliga politiska stridsropen har utvecklats till ett mer moget berättande. "Knuckle Down" har faktiskt likheter med uttrycket hos den mer kontrollerade Shawn Colvin.
Den nya skivan kanske är Ani DiFrancos minst egensinniga men det är också en av hennes bästa.