När hennes tonåriga kompisar hängde i stallet eller på klassfesten var Anna von Hausswolff i stället med farsan Carl Michael på någon konstinstallation i Berlin eller möjligen på någon konsert med Diamanda Galás, där grekisk-amerikanskan sjöng om djävulens åtta ben som klättrade uppför hennes ryggrad.
Okej - jag vet inte om det stämmer men det är åtminstone så det låter om denna debutskiva från Sveriges just nu mest uppmärksammade sångerska. Unisont hyllas hennes mollklingande expressiva pianodrivna artpop. Men där andra hör en personlig och färdig artist hör jag bitvis ganska trista försök att skriva in sig i den rad av blytunga blues- och kabarésångerskor som PJ Harvey, Kate Bush och, redan nämnda, Diamanda Galás står i.
Det är allt för lätt att sätta likhetstecken mellan stort allvar, långsamma mollmelodier och djup och själ. När Anna von Hausswolff sjunger om att hon älskat med djävulen så tror jag henne inte ett ögonblick. Det ekar tomt om hennes stora ord. Bra mycket bättre blir det när intensiteten skruvas ner några snäpp och melodierna får tid att växa ihop med sångens innerliga lite mer återhållsamma låga. Som i vackra "Above all". Då är Anna von Hausswolff värd vartenda lovord hon fått.