Dels hennes två countrydoftande solo-album, dels indiepopfenomenet Rilo Kileys senaste alster.
När hon nu slår sina påsar ihop med pojkvännen, singer/songwritern Johnathan Rice, blir jag misstänksam. Försöker herr Rice profitera på fröken Lewis talang och alternativstatus? Är han hennes Yoko Ono? Till en början känns låtarna alldeles för poppiga och lättviktiga, deras snabba tempo gör att Lewis underbara röst inte kommer till sin rätt.
Men helt plötsligt släpper allt, refrängerna sätter sig i huvudet och jag börjar tro att Jenny Lewis kan ha gjort ännu en klassiker, trots samarbetet.