Att Timo Räisänen är en charmig och jovialisk herre har jag sett prov på under ett flertal liveframträdanden. Men jag var inte beredd på att hans personlighet skulle lysa igenom så fullständigt på den nya plattan. Skivan är en fascinerande blandning av storslagen sextiotalspop, synthslingor och drama. Men vad jag mest lägger märke till är den otämjda energi som strömmar ur varje spår. Det är som om Timo Räisänen har vävt in varenda desperat kärleksförklaring och mörk tanke i den lilla runda discen.
Låtarna smyger sig på, till en början var jag fast för de tre inledande spåren med ett strålande crescendo i låt nummer tre, "Sweet Marie", vars oemotståndliga takt och text piskar upp stämningen till oanade höjder. Allt efter detta kändes till en början som ett antiklimax. Men ju mer jag lyssnade på de resterande sångerna insåg jag att äntligen finns det bra svensk pop full av medryckande riff och smarta texter.