När Antony Hegarty vann det prestigefyllda Mercury-priset för några år sedan hittade hans sångcykel om transsexualitet och identitet vägen upp på topplistor och Hegarty var plötsligt en något osannolik popstjärna.
Bandets andra skiva "I?m a bird now" var Antony and the Johnsons genombrott och sedan dess har bandet släppt ännu en konceptliknande skiva, den gången om en döende värld. Nu har Anthony Hegarty samlat sitt The Johnson?s för en fjärde gång. Nu finns inget tydligt tema som håller samman sångerna, men kärleken är påtagligt närvarande i flera av texterna.
Melodierna är sällan direkta och det hörs tydligt att Antony Hegarty har sina rötter i en cabaret- och avantgardetradition. Därför är det självklart att han hittar själsvänner i artister som Björk, som finns med på ett spår här. Dessutom har Nico Muhly, en ung kompositör som rör sig mellan rock och klassiskt på ett obehindrat sätt, varit med och skrivit två av sångerna.
Antony Hegarty sjunger fortfarande på sitt oefterhärmliga sätt och hans pianospel driver låtarna framåt genom ett hus av stråkar. Ibland försvinner melodierna för långt ut på någon ytterkant och letar nya vägar på sitt eget sätt. Stundtals hittar de spännande stigar hem andra gånger kör de fast eller går vilse i sin iver att vara unika.