För att riktigt kunna uppskatta Vindra måste man försonas med tanken på att ett litet band från lilla Linköping spelar bombastisk arenarock med popkänsla och att sångaren Cliff Ljung har en uttrycksfull och nästan teatralisk stämma som i vanliga fall är förbehållen mycket större band. Men framför allt måste man acceptera att bandet inte på något sätt ber om ursäkt för sina högtflygande planer och att en låt kan trissas hur långt som helst innan crescendot avtar.
Mitt problem är att jag inte riktigt kan förlika mig med ovan nämnda punkter. Vindras uttryck blir för mycket för mig. Det är för snyggt, genomtänkt och känns till och med konstlat. Jag kan inte hitta den jordnära kärnan i musiken som skulle kunna tilltala mig.