Ingen annan än Jan Hammarlund skulle skriva en hyllningsvisa ("Arbetarhjälten i tunnelbanan") till fackföreningskämpen Per Johansson. Han som sparkades av Connex när han slogs för en brandsäker miljö i tunnelbanan.
Jag har svårt för Jans vibrato, men älskar det kompromisslösa engagemanget. Solidariteten med de modiga och svaga gör det självklart att utbringa ett leve för trumpetaren som blåste eld upphör vid arbetarslakten i Ådalen 1931. Eller en alldeles för sen vilja att ge Frans Schubert ett hem och piano i "Frasses ständiga otur".
Jan Hammarlund har en unik förmåga att klä sina mjuka visor med ord där hans jag njuter av livets goda i ett generöst och tolerant kollektiv. Ett jag som blir värdelöst utan ett vi på livets röda linje.