Svidande vacker är Frida Hyvönens nya platta, på ett ibland plågsamt sätt. Hennes kristallklara röst stöttad av en märkligt minimal uppsättning instrument kryper in i medvetandet. Och hennes självbiografiska berättelser blir till oumbärliga iakttagelser för alla att ta till sig och reflektera över.
Hennes röst utstrålar utsatthet, nakenhet, ärlighet och en hel massa värme. Redan efter öppningsspåret "Dirty dancing", den melankolisk vackra berättelsen om relationen mellan pianisten Frida och sotaren Jimmy, är rösten en vän som ledsagar vidare in i en värld fylld av humanistiska tillstånd. Ämnen som hästar, fåglar, abort, storstäderna Shanghai och London, norrländska vintrar och naturligtvis mänsklig värme avlöser varandra.
Sitt piano hanterar hon säkert i en plonkig känsla som finner genialt stöd i Tammy Karlssons trummor, Linnea Olssons cello/bas och Ida Lundén lägger fantastiska synth- och orgelslingor.
Domptören och producenten Jari Haapalainen har bidragit till att skapa årets svenska platta. Och det är tveklöst.