Det är kanhända förmätet att påstå att forne Bright Eyes-slyngeln har mognat, men jag vet faktiskt inte annars hur jag ska tolka detta. Han har låtit bandmedlemmarna kliva fram och ta plats som såväl sångare som låtskrivare och borta är ? nästan ? tonårsneurotiskt vibrerande desperation och utanförskapsromantisk Rimbaudlyrik.
Istället får vi välproducerad behärskad americana och new wave-charmig rock med hatten av för akter som The Band, The Clash och den där Bob. Och texter om kärlek på luftmadrasser och lata kids.
De rakbladsbenägna må ha förlorat en narcissistisk hjälte, men å andra sidan har kanske även de klippt sig och skaffat sig ett jobb vid det här laget.
Johan Kronquist