Jag ska strax dränka er i superlativ, men låt mig först stanna upp och berätta hur det egentligen började.
Det var i Lund, en blygrå dag i februari 2003. Min tvåårige son låg, sedan en månad, på sjukhuset efter en komplicerad hjärtoperation. Decilitervis med sårvätska rann ur dränageslangarna från hans bröstkorg. Sjukhusmaten, snöslasket, utsikten från matsalen över kyrkogården - ni kan föreställa er hopplösheten.
Jag var på en stunds permission, jag klev in i en skivaffär, där spelades musik som gick hand i hand med min sinnesstämning. Så blev Interpol min bästa vän, ett plåster på ett blödande sår, en famn att vila i.
Pretentiöst? Kanske. Interpol är på blodigt allvar, som om Ian Curtis återfötts på Manhattan och startat ett nytt band. Den mörka rösten, de intensiva gitarrerna, desperationen, melankolin, mycket för tankarna till Joy Division.
Och så kommer Editors från Birmingham och gör exakt samma sak, fast kanske ännu bättre. Deras andra album har starkare melodier och lättillgängligare texter, ibland liknar de Coldplay. Interpol är svårare, deras tredje album är både mångsidigare och mer introvert.
Men allt det där är detaljer. Editors och Interpol är bättre än alla andra och förvillande lika varandra. Det är orimligt att inte tycka om dem båda.