Krispig, kall och klar elektronik. Det syntigaste syntkungarna från Basildon gjort sedan . . . tja, 1981 ungefär.
Och så klampar Martin Gore in och fläskar på med sin taggtrådigaste gitarr.
Detta är Depeche Modes tolfte album. Det har föregåtts av två rykten: först att Martin samlat på sig en massa gamla fina maskiner för att återskapa swn ursprungliga elektropopens. Sedan att resultatet blev en besvikelse.
Båda visar sig vara sanna.
Först känns allt som singeln "Wrong": taggigt, skränigt och fult. Gores låtar tillhör inte hans bästa och Dave Gahan, som överraskade med tre egna, riktigt bra låtar på förra albumet, bidrar mest med utfyllnad.
Det är inte förrän det blir måndag, solen går i moln och hela tillvaron börjar kärva som bitarna faller på plats. Då kommer Depeche Mode till sin rätt. Då tränger melodierna och orden in, och de undersköna, analoga ljudslotten framträder i all sin glans. "Wrong" känns bara rätt, och jag är beredd att förlåta allt, igen, för det är ju ändå Depeche Mode.
Och så river Martin Gore av ännu ett rockigt riff.