Om göteborgaren Norgren vet jag inget annat än att han spelar bastardblues, kolsvart country, raspig rock och såriga ballader som vore han släkt med Tom Waits och Son House.
"Whos knocking" öppnar albumresan med Tobias Strandbergs apenkla trumdunk, Norgrens skitiga gitarr och trasiga sång.
Albumet grundas med svarta texter om udda existenser och olycklig kärlek. Allt fördjupat av steel guitar, trumpet, piano och några strykrädda fioler.
På gruskärva "Prettiest world" skavs musiken av sjungande såg, tramporgel, ståbas och rosslig känslopackad sång.
Ett naket, grått och grovt album att ta till sitt hjärta.