Mando Diao har länge varit något av en nemesis för undertecknad. Man hör ju redan på namnet att det består av fem osnutna pretentiösa killar med rockattityd upp över huvudena. Jag har stuvat in dem i mitt "tycker inte om"-fack och lämnat det vid det. Gruppens kaxiga blandning av indie- och garagerock har inte rört mig i ryggen.
När nu bandets fjärde skiva når mina öron försöker jag lyssna med öppet sinne. Och jag blir överraskad av vad jag hör. Mando Diao har mognat, både i sig själva och i sin musik. Albumet präglas av en mer nedtonad och ödmjuk framtoning, gruppen är inte rädd för att överge sin ungdomliga slarvigt spelade rock för stråkar och komplexa arrangemang i psykedelisk anda.
Ett av undantagen från regeln, inledande indierockiga "If I dont live today, I might be here tomorrow" visar prov på en fingertoppskänsla som är imponerande och gör att jag blir ypperligt nyfiken på fortsättningen. Genast lugnar gruppen ned rytmerna och svävar ut i den psykedeliska rockens kvarter där sextiotalet lurar runt varje knut. Till en början känns musiken fräsch och ny, men jag skulle ljuga om jag sade att det funkar rakt igenom. När band ska visa på en mer vuxen sida blir det ofta tråkigt. Låtarna flyter in i varandra och glider förbi utan att jag känner något alls för dem. Men jag känner mig mer välvilligt inställd till Mando Diao än tidigare och det är en vinst i min bok.