Baxter: Tell me like it is

Nina Ramsbys talang känner inte till några musikaliska genrebegränsningar. Den kastar sig mellan projekten. Ena dagen står den vid Martin Hederos piano och är jazz och visor. Andra dagen går den in i Baxters elektriska universum och tar en självklar plats bland maskinella beats och syntetiska slingor. Kanske finns det ett sammanhållande stråk av melankoli i projekten? Eller är det bara att leta för mycket efter en röd tråd i ett artisteri som klarar att vara fritt och mångfacetterat? Baxter gör kompetent men ärligt talat ganska tråkig modern popmusik. Det är duktigt och snyggt, men långa stunder frustrerande temperamentlöst.