Åtskilliga verk i musikhistorien har fått "smeknamn", till exempel "Regndroppspreludiet" eller "Lillryska symfonin" - men sällan av tonsättarna. Med Beethovens pianosonat nr 8, op 13, är det dock så att han själv kallade den "pathétique". Betydde "patetisk" något annat den gången i Wien än det gör i dag? Det verkar troligt, men grundbetydelsen - "starkt känslosam" - är gissningsvis densamma.
Det finns ett tankeväckande uppslag här. Beethoven beundrade Luigi Cherubini. 1797 hade dennes opera "Medea" premiär i Paris. Man vet att Beethoven ägde partituret till operan. Och man har kunnat visa att vissa av temana i Beethoven-sonaten är påtagligt lika några av melodierna i operan! Den rysliga historien om Medea och Jason innehåller nog och övernog av "starkt känslosamma" inslag.
Vad ville Beethoven ha sagt?
Förmodligen är det en slump att det kommit tre inspelningar av "Pathétique". Men det faller sig alldeles naturligt att lyssna på dessa inspelningar, gång på gång och så att säga både på längden och på tvären, för att möjligen upptäcka det patetiska.
De tre pianisterna är Paul Lewis, Freddy Kempf och Angela Hewitt - de två första väl någorlunda i början av sina karriärer, Angela Hewitt kanske på krönet av sin.
Om de två senare satserna kan man kort säga att de verkligen inte förmedlar något patetiskt budskap. Den kända och älskade andra satsen har beteckningen "adagio cantabile" och förvisso är det en vacker sång, i synnerhet i Lewis tolkning, medan Kempf förhåller sig mera andäktigt, hans tolkning är mycket vacker.
Hos Hewitt finns i andra satsen framför allt värme, ljus och stilla glädje.
De båda männen spelar tredje satsen briljant men är inte ett spår patetiska. Det är inte heller Hewitt, men hennes tolkning är graciös och nästan lättsam.
Återstår första satsen. Lewis har de starkaste kontrasterna i tempo och dynamik och det är naturligtvis ett känslosamt drag. Kempfs tolkning förefaller mera inåtvänd, ibland sammanbitet grubblande. Och så är det då Hewitt, denna fantastiskt fina pianist. När jag lyssnar till hennes version tycker jag mig höra någon som säger: den här musiken finns inne i mig, begrundad och upplevd, och nu erbjuder jag dig att dela den med mig. Men patetiskt - knappast.