Tom Russell är en hjälte: Hans envisa kamp för att göra de sårade, osedda och kämpande på samhällsstegens lägsta trappsteg sedda är fylld av respekt och empati. I hans egna inspelningar finns vemodet, hoppet och frustrationen närvarande lika skarp som eggen på en nyslipad lie. Problemet när hans själsfränder ska tolka hans låtar är att det bara funkar ibland. När Dave Alvin, Iris deMent, Joe Ely och Dave van Ronk tar ton hugger det till, hjärtat brister och storheten lyser självklart. Flera av de andra lyckas inte ända fram. Johnny Cash, Doug Sahm och flera andra når inte Tom Russells egna inspelningar till fotknölarna.
Riktigt underbart blir det när Russell själv tar ton på de fyra sista låtarna. Hoppas att det inte dröjer innan nästa riktiga platta dyker upp: i dessa dagar när egoism och "skit i andra"-attityd förhärskar tillvaron behövs Russell mer än någonsin.