singer/song-writer
CCC
Bruce Springsteen: Devils and dust
Columbia Records
Det har sagts i försnacket att det här skulle vara en syskonskiva till de lågmälda "Nebraska" och "The ghost of Tom Joad" men det är snarare en mer bångstyrig kusin. Där de två tidigare skivorna är tajt skurna ur en lång amerikansk lägerelds-tradition har den här fler ansikten. Sångerna får friare spelrum, ibland backas Springsteen av ett helt band. Och flera av låtarna skulle lätt ha passat på E-Street Band-comebacken "The rising" för några år sedan. Särskilt titelspåret som även tematiskt ligger nära de 11-september-betraktelser Springsteen gjorde på den skivan. Låten "Devils & dust" handlar om ockupationen av Irak och är en rädd soldats bön om att få komma hem från Mellanöstern med livet i behåll.
"Devils & dust" är en skiva med berättandet i centrum. Här samlas upprivna själar på rad. Här finns en välkänd längtan efter något bättre. Här finns hoppet, ibland i form av en trygg famn, andra gånger i form av en plats där livet ska bli annorlunda och bättre.
Vi känner igen oss, både från våra egna liv men kanske främst från det USA som Springsteen målat så många gånger förut, och fortfarande är en mästare på att färglägga. Hans sånger har köttet och blodet. De har de små detaljerna -- ett namn, en plats, ett leende eller en hårfärg -- som ger personerna och deras öden liv.
De gånger sångerna haltar beror det på arrangemang och produktion. Så fort Springsteen börjar trumma gitarrackorden i marschtakt vet man att låten kommer att sluta i något som liknar en svårsmält U2-ballad, alltid med en enerverande tjock syntmatta i botten. De stunderna blir tyvärr för många för att den här skivan ska vara rakt igenom angelägen. Men den som kan lyssna oberörd på "Black cowboys", historien om Rainey Williams och hans mamma, ska nog känna efter om hjärtat fortfarande slår därinne i bröstkorgen.