BKO tillbaka på riktigt

Det finns ett vemod i "New Orleans" som jag blir mycket förtjust i. Det ger en känsla av allt är på riktigt. Riktiga känslor, riktiga berättelser, på riktigt? Bo Kaspers Orkester åkte till New Orleans för att hitta hem. Jag tycker att det känns. En låt som "Aldrig igen" är en filmisk berättelse om hur det blev i New Orleans efter katastrofen. Utan det där familjära, men ändå med gråten i halsen. Starkt. Bo Kaspers Orkester betraktar katastrofen som en fluga på väggen.

Det här återkommer flera gånger. En dokumentär kamera sveper fram och ger berättelser om vår samtid. Samtidigt som BKO visar att bandet behärskar alla stilar. Jazzen finns där självklart. Men lätta syntetiska arrangemang får precis lika enkelt plats här. Precis som en blues. Det är smidig musik med texter som berör. Typiskt BKO, men ändå ett steg vidare. Säkert det som ett band söker. Att lyssnaren känner igen sig, samtidigt som man går vidare. 

Slående är ändå att Bo Sundström sjunger bättre än någonsin. Med större trovärdighet. Men det är säkert lätt att förmedla trovärdiga texter, även om det är en bagatell som "Morgonfågel" eller stora känslor som i Byrds-liknande "Tiden läker ingenting".

Det här är en fin comeback från dessa radiofavoriter. Och många sånger kommer säkert att nötas sönder i Sportradion. Men det är bra och det bästa bandet gjort sedan "I centrum". Det är tolv år sedan. Och jag tror banne mig att jag ska kämpa i kapp med Sportradion om att spela sönder den här skivan.