Det finns något sugande i Black Keys rock. Ett sug som gör att bandet blir frustande och innerligt. Genom att följa en linje så blir det starkt och jag förväntar mig att det ska explodera emellanåt. Det gör det. Eller snarare kommer det ut ett och annat askmoln som får tiden att stå stilla. Snyggt.
Linjen är att tänja genren så mycket det bara går. Det skulle kunna kallas för bluesrock. Men det är bara en del av sanningen. Det är en hel del annan rock också. Ett bestående intryck är att det aldrig blir tråkigt även om inte alla låtar är så kul i grunden. Ni vet gitarrgnidande?