Den gamle flyttgubben Dowd var nästan femtio år när han skivdebuterade för tio år sedan med "Wrong side of Memphis". Han lät redan då som resultatet av en sammankomst av Lou Reed, Tom Waits, Hank Williams, ett par massmördare och några hekto crack.
Inte har han blivit mildare med åren. På det här sjunde albumet (eller åttonde, beroende på hur man räknar) samsas tjackhoror, onanister och sminkade grisar för att dansa en galen häxdans till någon form av störd friformsjazz med heavy metal-liknande distutbrott. Tre flödande "opus" med inspiration från sjuttiotalets proggrockare och "andra fina musiker ur historien såsom Amadeus Mozart och Ludvig van Beethoven".
Knappast något för myskvällen, men omöjligt att inte fascineras av.