Förra hösten kom Canned Heat, övervintrande boogierockare, med en julplatta. Stor sensation då. Vilket ändå inte är någonting mot detta. Bob Dylan?! En julskiva?! Jodå, den Store och Märklige brummar sig igenom ett antal välkända årstidsörhängen i hemvävda verandaversioner med både trumpeter och steelguitars i kompet. Det är varken vackert eller sagoskimrande, snarare råbarkat och hjärtligt.
Det är naturligtvis svårt att riktigt inse vitsen med den här plattan (Dylan kanske helt enkelt gillar julsånger?) men på något sätt lotsar han projektet hela vägen hem till öppna spisen med hedern i behåll.
Han kan den traditionella amerikanska sångskatten väl och är noga med att göra "egna" versioner av, exempelvis, "Here comes Santa Claus" och "Winter wonderland" utan för mycket lull-lull och kulörta kulor i granen.
Jag gillar plattan med viss distans men kan möjligen gripas i ännu högre grad när julen står för dörren och stämningen är den fulländade.