Built To Spill och frontmannen Doug Martsch har alltid någon slags överraskning på lut. Det finns alltid en vilja att gå vidare. Lovvärt, fast samtidigt säkert väldigt jobbigt att ha de ambitionerna hängande över sig.
Det här är dock ingen omvälvande skiva. Rätt konventionell skulle jag vilja säga. Samtidigt är det kanske det som är överraskningen. Det glider på och över hela produktionen vilar ett lugn som är väldigt vackert. Självklart finns släktskapet med Neil Young där fortfarande. Men allt är lättare att begripa denna gång. Det är också väldigt få låtar som faller igenom. Starkt och väl övervägt, förutom något solo som kanske håller på en evighet för länge.