Charlotte Gainsbourg: IRM

Det är omöjligt för Charlotte Gainsbourg att komma ifrån sina kända föräldrars arv. Med en far som var kung av förföriska chansons och en mor vars beslöjade stämma framförde dem har Gainsbourg redan en nisch utstakad. På sitt förra album kom hon snubblande nära originalet med hjälp av franska Air. Nu med Beck som medpassagerare har hon rest in i mer outforskade vatten. Resultatet är splittrat, massiva keyboardbaserade stycken som samsas med spretig gitarrpop. Den atonala "IRM" får mig att tveka, "Le chat du café des artistes" är enligt chansonmall nr 1, den gängligt svängiga "Heaven can wait" är charmig i sin naivitet medan "Me and Jane Doe" mest visar på Gainsbourgs begränsade röst.