Nivån är ojämnt bra, lika funktionell som ett torpbygge utan lod och vattenpass.
Vi hör en lokalglobal kvartett med säker attityd. De för sig som en älskvärd kusin till buskisen, lätt nostalgiskt besläktad med gammal bondkomik.
Albumets folkliga Kisavisor har en charmig och analog värme med en obrytbar topp - fyra makalösa texter från Gerda Antti.
Med ironi och erfaren distans besjungs vardagens förtretligheter, den stora sociala oron, ett trygghetsfattigt folkhem och växthuseffektens eviga klimatångest.
Alltid till hurtigt komp där den sparsmakade, lite klenväxta musiken ler mot orden med glimten i ögat.
Matte Liegnell spelar sina kompositioner på återhållsamt, pumpande durspel. Han har en innerlig känsla för melodi, helt i harmoni med hustrun Helenas rakt-på-munspel.
Lars Hoffstens händer klapprar rytmer på låren, dunkar till bastrumman och klatschar till en ynklig cymbal. En lågbudgetgenialisk rytmsektion.
Och över detta berättar och drillar Josefine Rafelts ljusa röst många fantastiska berättelser på en stundtals redit bre öschötska. Hon slirar inte bort en enda stavelse trots ordens mångfald och de krävande texternas täthet.