Så bra, så intressant! Producenterna Nina Ramsby och Göran Peterson samlade musiker och skådisar för att göra en remake av Cornelis Vreeswijks klassiska dubbel- album "Poem, ballader och lite blues" från 1970.
Varenda låt i samma ordning som då. En låt per artist. En flippad idé, javisst. Men den funkar. Direkt jag hör Nina Ramsby i öppningsspåret "Rosenblad, Rosenblad" ryser jag av välbehag. Kärleksvisan får nya betydelser när en kvinna sjunger texten.
Det gäller generellt på skivan. Cornelis visor hamnar i nya sammanhang. Och det klaffar, därför att alla medverkande gör sin grej fullt ut. Man visar respekt genom att vara respektlös.
Den frimodigheten har låtit vänta på sig. Tidigare hyllningar har hamnat i skuggan av originalet, därför att de inte kunnat frigöra sig tillräckligt mycket från förebilden.
Fullt begripligt: röst, gitarrspel, rytmkänsla och frasering gör Cornelis uttryck så eget, så unikt. Och därmed svårt att gå förbi. Kanske behövde det ta 20 år för att det där skulle släppa.
Cornelis karriär gick i stå på 80-talet. Hans plattor kom ut på obetydliga skivbolag och han försvann från de stora scenerna.
Först efter hans död 1987, insåg svenskarna storheten och vilken låtskatt han lämnade efter sig. Den kändes fel och skämmigt att Cornelis, den störste, fick ett så trist slut.
Det luktade också lite kollektivt dåligt samvete över "Den flygande holländaren" och andra tidiga hyllningar. Eller också ren spekulation. Det konstnärliga värdet var magert. Jag kan över huvud taget inte påminna mig om någon hyllningsplatta som fått mig att se Cornelis i ett nytt ljus.
Förrän nu då.
För här stormar fram ett gäng musiker, som inte låter sig tyngas av arvet. Som på ett för i dag otidsenligt sätt samlar många musiker i studion, och spelar in under tre intensiva veckor. Som låter skavanker finnas kvar om bara känslan är rätt.
Och det blir så bra, så bra, så bra. Cornelis tog gärna själv ut svängarna i studion. Men de här musikerna vågar ännu mer. Hör med vilket bett Annika Norlin tacklar den satiriska "Generalens visa". Moneybrothers "Morbror Frans" spelar på samma intensiva våglängd.
Frödings "Ett gammalt bergatroll" behöver inte alls framföras som Cornelis tunggungade blues, Sofia Karlsson förvandlar den till folkvisa och den biter lika bra den. Miss Li tar sig an "Sonja och Siw" och förvandlar den till en lesbisk fantasi.
Stefan Sundström är kanon, Nicolai Dunger har fattat vad det handlar om och Thåström visar vilken känslig sångare han kan vara.
Allt är förstås inte lika bra, spretigheten har sitt pris. Men det är rätt igenom en fritänkarplatta med stort svängrum för jazzmusikens och den fria poesins nyfikna attityd.
Skivan tar Cornelis rätt in i 2000-talet och jag är övertygad om att Mäster själv hade nickat gillande. Den är förstås lika mycket en hyllning till Anders Burman, den legendariske producenten till originalskivan.
Grattis, Nina Ramsby! Du är i dag den svenska visans främsta förnyare.
Dubbelalbumet "Poem, ballader och lite blues - Återkomsten" är utgiven på Bonnier Amigo och finns i handeln nu.