Det går inte att ogilla Stephen Simmonds: en snygg och alltid leende Ladies Night-charmör med självdistans och, vad det verkar, humor. Så frågan är istället: går det att gilla honom? Svaret är ja. Även om jag önskar att mer av skivan skulle vara lika rivigt och i-ditt-ansikte som första 30 sekunderna av "Just love", så trivs jag i hans avslappnade och skönsjungande sällskap. Det är mysig stugvärme snarare än klubbhetta, men i svinnovember föredrar jag det förstnämnda.
Det går att gilla Stephen
Stephen Simmonds Anomie, For Father Recordings.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.