Under mitten av nittiotalet var medlemmarna i både The (International) Noise Conspiracy och Division of Laura Lee framstående figurer inom den svenska hardcorescenen. Båda banden startade som en motreaktion på de snäva ramarna inom hardcoremusiken och målet har hela tiden varit att utmana lyssnarna.
Det lyckades både T(I)NC och DOLL till en början riktigt bra med, men när båda banden 2004 släppte sina senaste skivor hade i alla fall jag tröttnat. Det lockade inte alls längre.
När de nu återvänder kan jag konstatera att T(I)NC fortsätter att gräva sig allt längre bak i den gubbiga rockhistorien. Det plankas orgelsolo från The Doors och snackas om Rolling Stones-vibbar. Tyvärr låter det i stället som något The Black Crowes har ratat och svänger som Drottninggatan, det vill säga inte alls. Revolutionen är sannerligen inte sexig längre.
Division of Laura Lee blickar i stället framåt med elektroniska inslag som ändå bibehåller det garagepunkiga soundet från förr. Låtarna är strama, avskalade och enkla. Bäst fungerar det när bandet håller tempot uppe och speltiden under tre minuter. Tyvärr sker det för sällan och i stället för reservationslös och direkt kärlek blir lyssningen i stället en prövning där jag måste lära mig att tycka om musiken.