När Sven Thomas Magnusson tejpade fast en lock i pannan, serverade sig på ett fat som Thomas Di Leva och sjöng pop med låaåaånga vokaler var han först en provokatör som Gävleraggarna kastade sten på. Några år och plattor senare var han en folkhemskramad popstjärna med new age-förpackat kärleksbudskap.
Nu är han återigen en provokatör, men den här gången känns det mer oavsiktligt. För när han gör sin första coverskiva är den inte bara dålig, den är provocerande dålig och meningslös. Di Leva tar en handfull sönderspelade sånger och slätar ut dem till någon slags billiga syntdrivna karaokeversioner. En gång i tiden tog Di Leva Talking Heads låt "Heaven" och gjorde till sin egen på ett naturligt sätt. Den som hoppats på något liknande lär blir gruvligt besviken. Det står tydligt och klart att det var en annan tid - och en helt annan Di Leva, tyvärr.