Ny skiva
CCC
Ulf Lundell: Lazarus
(EMI)
Tjugotvå låtar, två skivor, ett snyggt album i svartvitt som enliten bok med utfällbara flikar på båda sidor. I vänster flik ett lösttexthäfte. Det är godis åt fansen när Lundell släpper skiva.
Men hur är det att lyssna på? Tjugotvå låtar är förstås för mycket,han hade tjänat på att ge ut spjutspetsarna i stället för helagjuteriet. När låten "Foxf" drar i gång med tunga gitarrer och bluesigtsound får jag en flashback till skivan "Slugger" -- det känns som enfortsatt hyllning till ständige vapendragaren Janne Bark somtillsammans med Jens Frithiof får stort utrymme.
Jag gillar de där gitarrerna, ihop med den sluddriga Lundellstämmanoch texterna som desperat greppar efter något som ska sticka ut ochprovocera alla förståsigpåare, eller träffa en och annan upplystlyssnare.
Som nittonåring fastnade jag för Uffes tilltal i böcker och musik,trots att jag redan då hade svårt att identifiera mig i passager avtypen "en man som är förti, kan leva eller dö". Sådana formuleringarhar inte minskat med Lundells ålder. Inte heller de allt merövertydliga anspelningarna på nu levande personer i Sverige.
Själv har jag aldrig riktigt kunnat uppröras över Lundellssexprovokationer -- "tristfittegeneration", "blått piller under tungan"etc. Och inte ens när han antyder att han vill stöta på AlexandraRapaport ("Odyssevs Park Avenue") kan jag ta honom på allvar. Uffe harredan visat att han aldrig lär bli man nog -- eller kapabel -- att delahela sitt liv med någon av det motsatta könet.
Däremot kan jag stundtals njuta av hans vackra poesi och sluggiga samhällskritik.
Fast bara stundtals. För det var skarpare förr. Mycket av det jagläst och hört på senare år är bara skuggspel av vad Lundell redanförkunnat.
Den här gången får jag dock en känsla av att karln har en plan. Denskulle i så fall kunna vara att jobba arslet av sig, att skriva böckeroch låtar samtidigt, helst en platta om halvåret, och till slutordentligt måla in sig i ett hörn. För att komma ut. Som en ny artist.Med gamla låtar. Det är nämligen konsertsviten på Tyrol i Stockholm sominger mest förväntan. Tillbaka till "Herrarna", "Rom i regnet" och"Stockholms city".
Lundell har tidigare utlovat att det bara blir låtar från 1975 till1995, vilket i så fall innefattar allt från "Vargmåne", "Törst" och"Xavante". Gamla meriter, ja visst. Men i den här askan sjuderutveckling.
Jag vill tro på det.