Bright Eyes: I´m wide awake, it´s morning
Saddle Creek
Bright Eyes: Digital ash in a digital urn
Saddle Creek
MÅLA UPP en idealbild för den unga, deprimerade generationen med havererat kärleksliv och känslorna utanpå kroppen, och bilden passar bra på Conor Oberst.
Med brutal ärlighet har 24-åringen från Omaha skrikit, viskat, pratat och sjungit ut sina känslor till oss likasinnade som suttit förstummade framför CD-spelaren. Och han har hyllats intensivt för det -- "den nye Dylan" ropar journalisterna och Oberst har fått en press på sina axlar som vi andra bara kan drömma om. Dessutom har han slagit igenom kommersiellt med sina två singlar från plattorna. "Lua" och "Take It Easy" låg etta och tvåa på den amerikanska Billboardlistan i höstas, mycket tack vare turnén med Bruce Springsteen och R.E.M i fjol.
Det kan vara läge för svår skrivkramp, alltså.
Eller också inte.
I Conor Oberst fall handlar det snarare om motsatsen. Filosofin har alltid varit att få ut det färdiga materialet till folket så fort som möjligt. Därför har han redan vid 24 års ålder fyra album och ett oräkneligt antal EP:s bakom sig.
Och när han nu släpper nytt med sitt Bright Eyes gör han det med två album samtidigt -- ett nedtonat, countrydoftande och ett sprakande elektroniskt.
Varningsklockorna börjar givetvis ringa direkt; är det här två verk av en splittrad musikerhjärna som inte vet i vilken riktning han ska gå? Historien visar tydligt att kreativa utbrott av de här slaget sällan blir bra, men efter några dagar tillsammans med Bright Eyes dubbla album känns det skönt att konstatera att Conor Oberst inte drabbats av skrivklåda.
Istället är det här två album fulla med hjärna, hjärta och en sjuhelvetes massa bra texter. I det singer/songwriter-orienterade "I´m wide awake, it´s morning" levererar 24-åringen ett par av sina starkaste låtar någonsin, med den bitterljuva "Poison Oak" i spetsen.
Emmylou Harris gästar på ett par av spåren och bildar magi i "We are nowhere and it´s now". Inte oväntat känns "I´m wide . . ." lite mer som hemtama marker för Oberst, det är här hans svajiga röst och känsliga texter kommer bäst till pass. I elektroniska "Digital ash in a digital urn" är experimentlustan påtaglig och ibland besvärande, men känns samtidigt som ett steg Bright Eyes förr eller senare kommer att ta fullt ut.