Bara vid åsynen av Duffys svala blonda hårsvall började popkonnässörer runt om i världen att prata om Dusty Springfield. Och när det dessutom stod klart att den unga walesiskan sjunger stråkklädd blåögd soulmusik fanns det inte mycket som kunde hindra allvarliga jämförelser mellan den klassiska engelska soulsångerskan och det nya stjärnskottet. Men Duffy är ingen Dusty och långt ifrån den "brittisk Aretha" som vissa vill göra gällande, hon är inte ens en ny Amy Winehouse, om vi nu behöver en sådan.
Duffy har fått en handfull retrodoftande låtar av den gamle Suede-gitarristen Bernard Butler och om man vill vara lite slarvig kan man säga att Bernard Butler här fortsätter det han tidigare påbörjat tillsammans med sångaren David McAlmont. Men hur kompetent Butler än är att hitta rätt i sin nostalgiskt anstrukna produktion så är det bara i några få låtar som det verkligen lyfter över det lättviktiga lite charmiga, men knappast angelägna, bagatellstadiet.