Det är konstigt, men rock på svenska känns alltid som en bristvara. Jag vet inte vad det beror på, för det finns ju rock på svenska både här och där numera. Ja. Men jag blir lika glad varje gång det dyker upp bra band som kan få till det med både text och musik på modersmålet. Få till det utan att försöka konstla. För att göra rock är att undvika att krångla till det. Det är rakt och fint och begripligt samtidigt som det rycker tag i dig. Jag tycker till och med att Dundertåget har fått till en bättre skiva än debuten. Framför allt för att svärtan får ta plats här, men också för att bandet kostar på sig att ge en stunds skönhet också.
Fotnot: Dundertåget spelar på L'Orient i Linköping 13 maj.