Dungen låter sig ännu en gång sugas in mot den svenska proggen och flörtar med Pugh, Jojje, Loffe och grabbarna. Inte den raka politiska proggen, utan den mer drömska och svepande.
Hantverket är skickligt och väldigt medvetet. Som att öppna en inredningskatalog i helrätt 70-talsretrostil.
Heltäckningsmattan är så där lagom murrig utan att bli för jobbig, de storblommiga fondväggarna balanserar på gränsen till fula. Allt noga utvalt och tekniskt välkomponerat.
Dungen blir inte helt sterila, lusten anar runt hörnet. Det finns en passion, men linjerna är ändå rena i överkant. Kalle har blivit stor och klättrat ner från klätterträdet, äpplena är lite för övermogna. Skulle vilja höra mer av proggens aviga och smått knasiga språk för att bryta upp och frigöra ännu mer.