I orden lyfter Claus Wilhelm Nicolai Dunger fram naturens obändiga styrka, sorgens minne av sin döda mor och kryper in i en språkdräkt av andliga reflektioner.
Texter med tillbakablickande poesi i hackiga rader, präglande av en kristen etik från det laestadianska barndomshemmet i Norrland.
Möjligen syftar albumets titel på hans försök att bli herre över sin röst. För här tonar han ner sitt maniskt slirande sångssätt. Han skapar stadga i sin svajiga rösthiss. Den som tidigare gjort sången till ett stundtals påfrestande och tilltrasslat nystan av vokala maner.
Musiken är mjukt mörk och smyger som en ullig och kramig orm runt orden.
Rösten och herren är en innerlig, mäktig och gripande reflexbricka. Musik som ger oss en aning om hans position som vuxen artist i ljuset från barndomens minnen.