Dylans låtar får nytt liv

Bob Dylan, basisten. Bilden är från 1965.

Bob Dylan, basisten. Bilden är från 1965.

Foto: Fotograf saknas!

Musik2005-09-01 00:00
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

PÅ SKIVA

Bob Dylan: No direction home.

The bootleg series vol. 7

Columbia/Sony

I väntan på uppföljaren till "Love and theft", Dylans senaste"riktiga" album från 2001, släpps nu det sjunde kapitlet i "The bootlegseries", den alternativa ingången till Dylans musik och texter.

De två cd-skivorna är soundtrack till den Martin Scorsese-dokumentär, som visas i tv senare i höst. Det känns lovande, Scorsesefilmade Dylan redan i mästerverket "The last waltz" och hans tv-serieom deltabluesen gjordes med fingertoppskänsla.

Större än Elvis

Här handlar det om Dylans 60-tal, en tid när han sprutar avkreativitet och håller en speed framåt som ingen annan. Det är dåMinnesotagrabben kommer till New York med ambitionen att bli större änPresley (och det blev han ju också, fast kanske inte på det sätt handrömde om). En tid då medborgarrörelsen växer fram och Dylan blir enportalfigur med protestsånger som "Blowing in the wind" och "A hardrain’s a-gonna fall".

Rösten brinner

Men uppbrotten är Dylans livsluft. Protestkostymen blir för trång.Ett par år senare, 1965, omdefinierar han själva begreppet rockmusikmed låtar som "Like a rolling stone": Rösten brinner, låtarna brinner,allting andas. Låtarna både speglar och förebådar tidsandan: "There’ssomething happening here, but you don’t know what it is, do you mrJones?" låter det i "Ballad of a thin man".

Året därpå framträder ännu en "ny" Dylan, som låter poeten Rimbaudstå som främsta inspiratör till de drömska, surrealistiska stämningarnapå albumet "Blonde on blonde".

Överjävligt bra

"No direction home" bjuder på livespår och alternativtagningar. Förmig är det precis vad som behövs för att blåsa liv i Dylanglöden.Originalplattorna har jag lyssnat sönder, men i dessa (mer ellermindre) annorlunda versioner får sångerna nytt liv.

Det gäller såväl akustiska pärlor som "Chimes of freedom" ochlångsamma blueslåtar som "Leopard-skin pill-box hat". De två avslutandespåren "Ballad of a thin man" och "Like a Rolling Stone" är hämtadefrån Englandsturnén Dylan gjorde med The Band hösten-66. Det låteröverjävligt bra. Frågan är om Dylan någonsin har sjungit bättre. Kompetgår på knockout det med.