Eels tappar farten halvvägs

Jag har väntat fyra år på den här skivan sen förra alstret "Blinking lights and other...." Jag vill så gärna skriva att det var värt det. Men i så fall hade jag varit tvungen att trycka på stoppknappen efter halva skivan. Första halvan är nämligen glimtar av bandet när bandet är som bäst. Snabba rockiga, dansanta låtar där de underfundiga texterna levereras av en sträv, ansträngd stämma med mörka undertoner varvas med lågmälda betraktelser. Inledande "Prizefighter" påminner om självaste Rolling Stones medan "Tremendous dynamite" svänger som Queens of the stone age. Men halvvägs tappar skivan fart, den försvinner in i bakgrunden och blir något som jag aldrig trodde Eels kunde vara: tråkig.