Förtydligande gällande albumtiteln: Det är privatpersonen Marshall Mathers som återhämtat sig från pillermissbruk. Artisten Eminem går i motsatt riktning. Han som utan ansträngning brukar rappa åttor runt alla konkurrenter ligger här på konstant maxpuls, men det tar liksom inte. Uppenbarligen har han haft ett själsligt uppvaknande, men när det omsätts i texter blir det snarare sentimentalt och inåtvänt än personligt berörande. De falsksjungna refrängerna är för många och på alltför blodigt allvar, jag greppar efter skämskudden.
Eminems största stunder har kommit ur frustration: frustration över att inte slå igenom, frustration över att slå igenom, frustration över relationer, frustration över uppbrott. Här är han ångerfull, självömkande och arg. Ingen bra kombination. Jag vill på intet sätt uppmana till drogerier, men börjar ändå förstå de där Lundell-fansen som gick på spelning med "Börja supa, Uffe!"-banderoller.