Hårdrock
CCCC
Arch Enemy,
Doomsday Machine
Century Media
Mer av allt. Så kan man lättast beskriva Arch Enemys sjätte fullängdare. Michael Amott har tillsammans med sin bror Christopher fyllt plattans dryga femtio minuter med så mycket flyhänt gitarrspel att det nästan blir löjligt. Christopher har numera tagit timeout från hårdrockandet för att studera till musiklärare och har lagom till Ozzfestspelningarna ersatts av grekiskättade Gus G från, bland annat, Dream Evil.
"Doomsday Machine" är Arch Enemys bästa platta så här långt och även ett stort kliv framåt. Blonda Angela Gossow sjunger/kraxar värre än den mest testosteronstinna babianhanne och ger sina manliga kollegor en rejäl match.
Bakom mixerbordet hittar vi Halmstads tuffaste ljudkonstnär Richard Bengtsson som verkligen pressat in så mycket kraft i varje frekvens att den här plattan är en sonisk vätebomb.
Som vanligt har Andy Sneap (Machine Head, Nevermore) mixat hela härligheten till något som går utanpå det mesta. Sharlee DAngelo (Witchery, Spiritual Beggars, Dismember) eller Petter Andreasson som han heter egentligen har flutit väl in i bandet och hittar sin plats bland de nedstämda (låga C) gitarrerna på ett förträffligt sätt med sitt drivna basspel.
Mike och Chris gör verkligen sitt yttersta här för att få varenda gitarrist i den hårdare skolan att framstå som taffliga nybörjare. Smakfullt levereras riff efter riff tillsammans med solon som de flesta bara kan drömma om att klara av ens i drömmens värld. Plattans elva spår rymmer två instrumentala låtar. Dels ett suggestivt intro "Enter The Machine", dels den lite snabbare Hybrids of steel" där båda bröderna visar att det här ligger bra till för att få kallas årets gitarrplatta.