rock
CCC
The White Stripes: Get behind me Satan
XL/Playground
Jag skrev i min recension av polkagrisduons förra album att "enda anledningen att inte ge Elephant full pott är att jag vet att nästa skiva blir ännu bättre". Jag hade fel.
Tro nu inte att "Get behind me Satan" är dålig, den känns bara bitvis slarvig och ofärdig.
Nytt är att Jack White till stor del hängt av sig elgitarren till förmån för pianots akustiska klanger. Gott så. "My Doorbell" är ett löjligt lättköpt, men samtidigt avväpnande exempel på hur "Rändernas" förrädiskt simpla garagebuspop fortfarande kan svänga och förföra. Utan distortion. Och inte ens Jacks vingligt skrikiga behandling av "I´m lonely (but I ain´t that lonely yet)" lyckas dölja att han här har skrivit en mästerlig countryballad av klassiskt snitt. Jag vågar knappt tänka på hur bra den hade låtit med sång av idolen och samarbetspartnern Loretta Lynn (Jack White producerade countrydrottningens senaste fantastiska album "Van Lear rose").
Annat blir färglöst, ofokuserat och rentav långtråkigt. I sina försök att experimentera och förnya (i genrepaletten ryms såväl tung sjuttiotalsrock som hillbillystomp och sextiotalspsykedelia) har duon glömt att knyta ihop trådarna. En känsla av otillfredsställelse infinner sig efter alltför många spår. Skevt gnälliga "Instinct blues" mal bara på och "händer" aldrig, trots en högbrunstigt gitarrbändande Jack och trots att Meg målmedvetet matar trummorna så flisorna flyger. Då längtar man tillbaka till den infantila falsettrocken i inlednings- och singelspåret "Blue orchid".
I skenet av den tidigare utgivna, högst imponerande kvartetten av studioplattor måste "Get behind me Satan" betraktas som något av en besvikelse.
Nu måste väl ändå nästa skiva bli bättre?