Det känns skoj att Judas Priest nästan 35 år in i karriären slår till med sitt mest ambitiösa album någonsin. Ett dubbelalbum om Nostradamus liv och profetior är som en våt dröm för hårdrockaren. Mycket riktigt är det storslaget och symfoniskt som aldrig förr, bitvis lite väl episkt tycker jag och saknar några riktigt simpla heavy metal-dängor som Judas Priest bjudit på genom åren.
Det hade inte skadat med några snabba rökare också, nu är det endast "Persecution" av de 23 spåren som skapar några fartvindar och den är ändå bra tam jämfört med 1990 års "Painkiller". "Nostradamus" är som gjord för ett långt och koncentrerat lyssningsliv och kan med all säkerhet växa till sig ordentligt men tyvärr klarar britterna inte riktigt av att tända gnistan hos mig och skivan kommer förmodligen att sakta men säkert sjunka till botten av skivhögen.